Det vinnande argumentet.

Mörkret hade lagt sig över skogen, sånär på stjärnorna som glittrade på den klara decemberhimlen. Minusgrader. Perfekt för att gå ut tyckte Knådden och kom släpande på sin overall, stövlarna på fel fot och en alldeles för stor arbetshandske på ena handen.

Mitt inlärda, tråkiga och ytterst inskränkta vuxensinne slog på automatiskt:
- Vi kan inte gå ut nu, det är ju alldeles mörkt ute! Kolsvart!
Jag insåg hur dåligt det argumentet var i samma sekund som Knådden pekade på pannlamporna. Jag hade dessutom inget bättre att komma med. Skämdes nästan lite. 1,5 åringen vann den argumentationen med hästlängder.

Så vi drog på oss ytterkläderna, varsin pannlampa och gick ut i mörkret. Spatserade runt ute på gården. Tog en sväng förbi vedboden och högg upp lite ved i skenet från våra lysande huvudbonader. Lekte ta-fatt med den stolliga Knas-Katten och släpade runt på några grankvistar.

Efter ett par timmar gick vi in och gjorde eld med vår nykluvna ved, rödrosiga om kinderna och med pannlampemärken i pannan.

Han vet hur livet skall levas, den där lilla Knådden.