Den blomstertid nu kommer.

 Det känns som att våren har varit lång. Lång och utdragen på ett sätt som tilltalar mig. Jag tycker om våren. Att för varje dag se hur det lysande gröna sakta tränger undan det bruna beiga. Livskrafter som bryter mark på det mest självklara sätt.

Jag tycker om att se hur växtligheten ter sig innan den står i sin fullaste prakt. Hur löv och blad tränger fram ur de små knopparna och hur miljoners små grässtrån från en dag till en annan gör ängen till ett grönt täcke. Midsommarblomster som nästintill osynligt tränger sig upp ur marken och står där som en väntande bomb som skall ta oss till nästa nivå av grönska. Det är vackert och rofyllt. En långsam explosion av liv.

Och medan jag går där i all den nyutsprungna grönskan, så är det så lätt att bli förblindad av dess skönhet. Jag blir så snabbt van och för en stund tror jag att det kommer vara för evigt. Att sommaren är oändlig, att grönskan är här för att stanna.

Men de stackars krakarna som var först ut, de som med fullt mod trängde sig fram ur den ännu kalla jorden, vittnar om något annat. Deras levnadscykel har redan börjat nå sitt slut och det är först när marken ligger vit som vi kommer minnas den värmande glädjen de gav oss. De ger oss en påminnelse om att den här tiden går så fort. Den går fort och den väntar inte på oss, så som vi väntar på den.

Så strunt samma att vi har gått i långkalsonger och toppluva ända fram till nu. Och kanske får göra så i några veckor till. Naturen lyser sagolikt av grönska och liv. De ljusaste nätterna ligger framför oss och det enda vi vet är att lika snabbt som det kom, lika snabbt tar det slut.

Så. Gå ut. Nu.

Lukta och känn. Titta och lyssna. Insup det liv som en dag tar slut.