Vi har ju grävt en hel hopp med olika land, jag och Knådden. Oplanerat, impulsivt och med rörelseglädjen som vår enda ledstjärna, så har vi grävt. Grävt, grävt och grävt. Det är härligt att gräva ur en treårings ögon. Då gräver man liksom för grävandets skull. Vad det ska bli är inte så viktigt. Kroppen vill gräva så då gräver vi, enkelt.
Och jag inser att hade jag varit själv, utan barn, så hade jag trots oceaner av tid aldrig fått till så många planteringar som vi fått i år. Jag hade krånglat till det för mycket. Fastnat i planeringsstadiet. om jordtyper och växtzoner. Läst mig knäpp av faktaböcker, forum och olika råd. Viljan av att göra allt rätt, hade hindrat mig från att göra någonting alls. Jag hade skapat problem och hinder som egentligen inte fanns.
Dylika funderingar har jag inte tid med nu, tack och lov. Så vi har grävt. Sen har vi petat ner några frön och lökar som vi har köpt på ren måfå. Vad det blir i slutändan är inte så viktigt. Om det blir något. Vi har fått gräva i alla fall. Och sått. Vi ska fortsätta vattna och rensa om viljan finns. Skörda om det finns något att skörda. Det spelar inte så stor roll. Det viktiga är att vi fick gräva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar