Nu har vi ätit tårta i dagar tre. Vi har sjungit, öppnat paket, haft dans. Fikat, badat, lekt med ballonger, träffat vänner och familj. Skrattat, spelat spel, ätit jordgubbar och fått ett älghorn på rumpan. Med andra ord har vi haft 1-årskalas för Knådden.
Jag är blåslagen och lycklig, mätt och solbränd. Och jag är stolt. Stolt över vår fina son som är så fantastisk (dock inte helt opartiskt åsikt). Jag är stolt över hans far och min själsfrände, att vi har fixat det här första året som småbarnsföräldrar. Och vi har gjort det bra. Trots att vi inte har läst några föräldratidningar. Vi har gjort det riktigt bra, om jag får säga det själv. Och det får jag ju.
Men jag ska inte påstå att det varit lätt, för det har det inte varit. Det har varit tårar och skratt, frustration och förnöjsamhet, missförstånd och förståelse, osämja och total enighet - alla möjliga känslolägen ihopmixat till en stor puré där det ibland kan vara svårt att urskilja beståndsdelarna. Men läser man på innehållsförteckningen så står det SlaktarStina, Magnus, Knådden, Knas-Katten. Tre personligheter och en knäpp katt som tillsammans utgör en familj. Då blir det lätt en puré av massa känslor som blandas med varandra. Inget konstigt med det, så länge smaken inte är härsken, möglig eller äcklig.
Hur som helst, så är jag framför allt trött efter tre dagars tårtätande och firande. Så nu ska jag sova. Sovasovasova. Man vet aldrig när mat&sovklockan behagar ringa.
grattis världens bästa knådd!! <3
SvaraRadera