I samband med detta har det också alltid staplats föräldraklichéer i stora högar. Tänk vad snabbt tiden går. Det känns som igår. Min lilla bebis har ju blivit så stor nu, ändå tycker man han/hon är så liten. Kanske är det någon typ av syndrom som drabbar alla mammor när den lilla ska fylla ett, för min upplevelse är att alla i min närhet har genomgått detta stadium. Mer eller mindre.
Nu går jag själv samma öde till mötes. I dessa dagar är jag nostalgisk och gråtmild och har ett stort behov av att berätta om hur allting var, då för ett år sedan. Och det är precis vad jag tänkte göra ikväll.
För ikväll är det ett år sedan den här bilden togs. Kvällen före midsommarafton och vi hade vaggat en runda här i skogen i drygt en timme. Jag, M och Knas-katten, som den lilla familj som vi var då. Så som det brukade se ut.
Vi hade besökt Åkdon och Termos tidigare under kvällen och laddade nu för att gå på bröllop nästföljande dag. Jag var trött, svullen och hade ont i bäckenet. Jag gick så långsamt att tillochmed katten satte sig ner och väntade på mig så att jag skulle få komma ifatt. Jag blev andfådd för minsta lilla och började faktiskt bli ganska trött på detta välsignade tillstånd.
Jag minns speciellt att min syster hade ringt ett par dagar tidigare och utbrast när jag svarade:
- vad gör du, är du ute och springer!? Du flåsar så...
- nej, jag har tagit på mig strumporna....
Hur som helst, så denna stund var det inte många timmar kvar tills hela äventyret skulle sätta igång, men det visste jag inte då. Men det, det är en helt annan historia.
Ni får ha tålamod med mig. Men som sagt, i dessa dagar är det mycket tankar på det år som har gått. Trevlig midsommar på er och tar nu hand om varandra! Det är viktigare än all städning, jordgubbar, nubbar och midsommarstänger i världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar