Nej, nu får det vara nog. Nu har jag tröttnat, blivit less, lakat ur. Ska de behöva vara så här efter en graviditet? Är jag inte värd något bättre? Är inte vi, småbarnsmorsor, värda något bättre?
Det är dags att göra någonting åt det, vi kan inte bara klaga. För överallt hör jag det. I omklädningsrum, på luncher, på föräldraträffar. Överallt där det finns småbarnsmorsor pratas det om dem. Brösten. De där förbannade brösten. De hänger. Är slappa, långa, lösa, obefintliga, fula, osexiga. De är hemska.
Vi klagar på oss själva. Förkastar våra kroppar, som om ett utdraget ältande med negativa vokabulärer skulle kunna göra en förändring. Som om det skulle kunna få oss att tycka om våra bröst. Som om det helt plötsligt skulle göra dem fastare. Eller mer runda. Eller mer åtråvärda.
Så nu får det vara nog. Vi kan inte bara klaga. Nu är det dags att göra någonting åt det här. Så jag tänker lyfta dem. Jag uppmanar alla småbarnsmorsor att göra detsamma.
Lyft brösten av stolthet - sträck på er och skärp er! Vi är värda något bättre än all den skit som vi tankemässigt och verbalt kastar på våra kroppar. Kroppen förändras genom livet och kommer så alltid att göra.
Och nu tänker jag skriva några nästintill småförbjudna ord. Till känsliga jantelagsanhängare vill jag utfärda en varning - följande stycke kan frammana obehag.
Jag är stolt över min kropp. Ja, du läste rätt, jag är stolt över min kropp. Den ger mig möjlighet att skratta, kommunicera, älska, cykla, äta - leva. Det vore dumt att befläcka dessa fantastiska möjligheter med ångest över hur delarna på denna magnifika manick ser ut. Att det dessutom göra det självmant, mot sig själv - det är ren idioti. Omgivningen och media påverkar, ja jag vet. Men vi har ändå alltid ett val. Vad du tänker om din kropp är ett val som du helt själv styr över. Då är det dumt att ta det sämre alternativet.
Så jag har valt att vara stolt över min kropp. Jag tycker du ska vara detsamma. Du kan börja nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar