Min målbild.

I träningskretsar pratas det mycket om målbilder. Att man behöver ha dem för att veta vart man vill komma med sin träning. Som en morot de dagar då lusten inte finns där. Ett mål helt enkelt. Ett klart och tydligt mål. Helst lite långsiktigt. Men med små delmål, såklart. 
Kanske ser man sig själv överst på prispallen. Eller hur man spränger den där tidsgränsen. För andra kanske det mer är svällande muskler och tunga vikter som är målet. Det gäller att komma på vad man egentligen vill. Men det är inte alltid så lätt att komma på den där målbilden. Så jag tänkte dela med mig av min.

Jag har haft samma i ett par år nu, efter att den helt enkelt uppenbarade sig för mig. Bokstavligen. För jag mötte en kvinna, en fantastisk kvinna. Vi kan kalla henne Sandra.

Jag minns hur hon klev in i rummet och det fullkomligt lyste om henne. Hon strålade och rörde sig spänstigt och smidigt som en panter över golvet. Hon berättade för mig att bodde själv i ett hus med alla de sysslor det innebär. Klippte gräs, grävde upp buskar, lagade trappor. Allt det där som vanligtvis två hjälps åt med. När jag träffade henne så var hon nyss hemkommen efter en vandringsresa i Alperna och planerade nu för en cykelresa på Mallorca. Hon skulle bara avsluta sin första termin på ridskolan, sen skulle hon ge sig iväg.

Sandra hade en kropp som var fantastisk! Hon kunde stå i brygga, göra kullerbyttor och hon var urstarkt. Kånkande stenar och tunga ryggsäckar på vandringsresor. Hon lärde sig nya saker. Det var ingenting som var ett hinder för den här kvinnan. Man måste ju försöka, annars vet man ju inte om man kan sa hon. Och förresten, kan man inte så får man väl lära sig.

När vi skildes åt hade hon verkligen satt ett avtryck i mig. Trots att vårt möte var relativt kort så blev hon en förebild. Jag tänkte; jag vill bli som henne, jag vill ha en kropp som hennes - när jag är 84. För Sandra var 84. Men det hindrade inte henne från att stå i brygga, lära sig rida och vandra i alperna. Jag säger det igen - hon var 84 år.

Och det är på det jag tänker när latmasken slingrar sig obarmhärtigt kring min kropp. När jag är 84, om jag lever tills dess, så vill jag kunna stå i brygga och åka på cykelresa till Mallorca. Jag vill kunna sköta mitt hushåll själv (om jag måste) och jag vill kunna bo i ett hus. Då gäller det att hålla kroppen i trim.

Men det är klart, man vet aldrig vad som händer längs vägen. Vilka sjukdomar och olyckor som kommer kasta sig över mig. Men, en sak vet jag. Har jag hållit kroppen i trim och gjort vad jag kunnat - ja, då behöver jag åtminstone inte klandra mig själv när den dagen kommer.

Och genast blir det lite lättare att ta sig ur latmaskens grepp och hitta rörelseglädjen igen. För när jag är 84, då vill jag kunna göra en cykelresa till Mallorca.



Förresten; ni missar väl inte att sommardanserna har börjat? Ett perfekt sätt att hitta rörelseglädjen! Var dock vaksam på vissa eventuella biverkningar!