DBS cykeln - min vän om våren

 Jag tycker om att cykla. Jag tycker mycket om att cykla. Så nu när snön är borta, fåglarna kvittrar och solen börjar skina så är det som att kropp och hjärna skriker efter mina tvåhjuliga kamrater.
Kanske kan det liknas vid vårkänslor. Det är ett behov som måste tillfredsställas. En längtan som måste stillas. Cykelkänslor.

Så härom dagen gav jag efter. Plockade fram den finfina DBS:en som stått översnöad i några månader. Den perfekta cykelpendla-till-bussen-cykeln.

Jag sneglade längtansfullt mot min mountainbike. Solen blixtrade till i lacken och den nästan bedjade; ta mig ut på vägarna! Men M avstyrde och påstod att fartställningen som jag i vanliga fall intar på den, aldrig skulle funka med mina nuvarande kroppsproportioner. Hmmm. Först fattade jag inte vad han menade, men antagligen hade han rätt. För även på DBS:en fick jag göra en lätt hållningskorrigering för att det hela skulle funka. Men rak i ryggen, fingerspetsarna ytterst på styret och knäna som pekar utåt så trampade jag på längs vägen.

Vinden i håret, rasslandet från kedjan och solen i ögonen - lyckokänslorna rusade genom kroppen. I njutningsfull fart rullade jag nedför backarna, trampade på längs byvägarna tills jag slutligen landade hemma hos Hushållerskan. Glad, nöjd och ytterst välmående. Jag tycker om att cykla. Knådden också.

Dock fick vi skjuts hem av M. Kapaciteten räcker inte riktigt till för de uppförsbackar jag behöver bestiga för att ta mig hem igen. Men det spelar liksom ingen roll. För som jag skrev i höstas; en cykeldag är en bra dag.